Konsensusfällan

  • 23 februari 2017 09:29
  • Publicerat av: Pål Christensson

Visst är det skönt när man är överens! Vi tänker lika och arbetets mål är klart och tydligt. Det mesta går på räls och vi har det trevligt tillsammans. Det låter som en idealisk arbetsplats, eller hur?

Men kan vi verkligen vara överens om allt? Är det inte så att några av besluten som tas i arbetslaget skaver lite grann, men du upplevde inte saken i sig som det allra viktigaste så du valde att inte störa den allmänna ordningen? Någon gång har du kanske haft en åsikt om något som du inte kände riktigt var okej att uttrycka, så du var tyst. En annan gång orkade du inte stå upp för din ståndpunkt eftersom den påföljande konflikten skulle ta för mycket energi; energi som du just då var helt dränerad på.

Jag tror att många av oss duckar för konflikter. Vi tar omvägar för att slippa plocka fram bra argument för tankar som inte riktigt är färdigtänkta. Vi hamnar i konsensusfällan. I konsensusfällan kan vi åtminstone känna oss nöjda med att vi är överens och att vi har sluppit jobbiga konflikter, små som stora.

Problemet med alla dessa konsensusbeslut är att de ofta är ett uttryck för enklaste vägen. Den enklaste vägen hittar vi i rådande arbetsplatskultur. Den är lätt att se och förstå. Men om målet med att utveckla skolan och få eleverna att komma ännu längre i sitt lärande ligger svaren ofta i förändring av kulturen och därmed i en förändring av tänkesätt och praktik. Vägen dit består aldrig av konsensus inom 30 minuter på ett möte. Vägen dit består av utmaningar.

Men har vi tid och ork att utmana oss själva och våra kollegor? Många lärare skulle nog svara nej på den frågan, tyvärr. Arbetet med undervisning och bedömning är tungt och stressigt och att samtidigt arbeta medvetet med skolutveckling kräver mycket. Men jag anser att vi måste ta den arbetsamma vägen. Alternativet är att fortsätta gå in i konsensusfällans kulturbevarande käftar och aldrig uppnå den där förändringen som innebär ökad måluppfyllelse och mer motiverade elever.

Det handlar till stor del om ledning. Rektor måste komma till insikt om att ”kritisk-vän”-inställningen är konstruktiv och våga skapa och genomdriva strukturer för denna att födas och växa. Vi måste träna på att se skolan ur elevens perspektiv och hjälpa varandra att uppmärksamma oss på när vi hamnar i inskränkthet, egoism, revirtänk och konsensusfällor. Det innebär nog en mer krävande arbetsplats, men samtidigt en mer engagerande. Kraven som ställs är verkliga och viktiga och därigenom fungerar de som injektioner istället för sådana krav som blir bördor.

Om vi efter att ha prövat, omprövat, lärt oss och provat kommer till konsensus om hur vi ska gå vidare är det ju bara toppenbra, men installera gärna ett konsensusfällelarm på arbetsplatsen så att den inte slår igen för tidigt. De är gratis.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *